Spindelharpans historia

Patiensen som på svenska heter spindelharpan kallas på engelska Spider. Enligt engelska Wikipedia uppstod spelet 1949, och namnet syftar på spindelns åtta ben: de åtta sviter som måste samlas för att partiet ska vara vunnet. Spider är en tvålekspatiens, alltså ett spel som använder två kortlekar om 52 kort, och räknas till de mer populära i den familjen.

Grunddragen har varit desamma sedan dess. 54 kort läggs ut i tio högar med bara det översta kortet uppvänt, högarna byggs nedåt i valör, serier i samma kortfärg får flyttas tillsammans och de återstående 50 korten ges ut tio i taget när ingen hög är tom. Exakt så spelas spindelharpan här på webbplatsen.

Populariteten har gett upphov till en rad varianter. De två vanligaste förenklar spelet genom att använda färre kortfärger: Spider med två färger spelas oftast med spader och hjärter, och Spider med en färg med bara spader. På den här webbplatsen motsvarar de 2 färger och 1 färg, medan 4 färger är den ursprungliga formen.

Andra varianter ändrar reglerna eller uppläggningen. I Relaxed Spider behöver de tomma platserna inte fyllas innan nya kort ges. Spiderette spelas med en enda kortlek i en uppläggning som liknar Klondike, med sju högar om ett till sju kort. Will o' the Wisp, som uppfanns av Geoffrey Mott-Smith, spelas som Spiderette men börjar med 21 kort i sju kolumner om tre. Simple Simon är en annan vanlig variant med en kortlek, och i Mrs. Mop delas alla kort ut med framsidan upp.

Spider hittade tidigt till datorn. En version för Unix utvecklades omkring 1989 hos Sun Microsystems. 1991 skrev John A. Junod, som senare blev känd som upphovsman till filöverföringsprogrammet WS_FTP, en version för Windows 3.x; han gjorde också en MS-DOS-version med namnet EGA-Spider. Samma år släppte Ian Heath, professor i datavetenskap vid University of Southampton, det liknande spelet Arachnid för Windows 3.x, som senare skrevs om för 32-bitarssystem som Arachnid 32.

På Linux och andra Unix-liknande system följer en version av Spider vanligtvis med skrivbordsmiljöerna KDE och GNOME, i samlingarna KPatience respektive AisleRiot.

Den version de flesta svenskar känner som gamla spindelharpan är Microsofts. Spider Solitaire ingick första gången i tilläggspaketet Microsoft Plus! 98 till Windows 98, som släpptes den 25 juni 1998. Spelet saknades i Windows 2000 men lades till i Windows Me och därefter i Windows XP, och det var med XP som det fick sitt stora genomslag. Enligt engelska Wikipedia var det 2005 det mest spelade spelet på Windows-datorer, före den kortare Klondike-patiensen i Windows Solitaire.

Windows Vista fick en ny version som i stort sett behölls oförändrad i Windows 7. Till Windows 8 flyttade spelet till Windows Store som en del av Microsoft Solitaire Collection och följde inte längre med operativsystemet, medan Windows 10 åter levererar samlingen förinstallerad. Microsofts version har tre svårighetsgrader – nybörjare med en färg, medel med två och avancerad med fyra – och det är den indelningen som lever vidare i de flesta webbversioner, även den här. Vill du ha samma känsla finns gamla spindelharpan med klassiskt utseende, en ny version som inte är Microsofts program.

Olika program har räknat poäng på olika sätt. Handboken till Sun Microsystems version från 1989 gav bland annat 10 poäng för varje dolt kort som vändes och 50 poäng för varje komplett svit som togs bort från bordet. Windows-versionerna använder en enklare modell: partiet börjar på 500 poäng, varje drag drar av en poäng – även ett ångrat drag – och varje färdig svit i samma kortfärg ger 100 poäng.

Det är den modellen du kan slå på under spelbordet här med knappen Visa poäng. Vår räkning drar av en poäng per drag och lägger till 100 per svit; ett ångrat drag återställer i stället räkneverket. Microsofts spel förde också statistik över vunna partier och högsta poäng, och Wikipedia påpekar att de två måtten delvis motverkar varandra: den som vill vinna så många partier som möjligt får ofta lägre poäng per parti. Vår strategiguide handlar därför om att vinna, inte om poäng.